Homeostas

Hittade ett roligt bloggtema från Mymlan, att skriva om att vara mamma. Även när jag var gravid funderade jag mycket över det här. Men nu till dagens funderingar:

Jag har alltid vetat att jag skulle bli mamma. I ungdomen med en ovis(s) naiv bild av att jag hade moderskapet medfött. Inte är det så, inte alls. Att vara mamma är något man får jobba med varje dag. Ja, att vara pappa med så klart; det är inte enklare det.

Efter missfall och svårigheter att bli gravid är jag oerhört tacksam över att ha blivit mamma över huvud taget. Att sedan ha fått en helt fantastiskt glad och nyfiken och underbar son är helt otroligt underbart. Jag ser det inte alls längre som någon slags självklarhet, utan som en gåva som jag har fått. Jag tittar på Simon där han just nu ligger och sover och översköljs av starka känslor. Han är min. Han är vår. Vi är hans.

Mitt moderskap har verkligen gått i vågor. Från att vara världens lyckligaste till att plötsligt ryckas bort genom amningspykosen jag fick kring jul. Det kom verkligen oväntat och stämmer inte alls in i min bild av att vara mamma. Men det har trots allt lett fram till bra saker. Som att R fick vara hemma med Simon och lära känna honom som litet spädbarn. Det tror jag har byggt en grundtrygghet dem emellan som många män inte får chansen att göra. Jag kan inte påstå att jag är tacksam för att det blev som det blev, men jag kan se ljuset i det som ändå var ganska tungt.

Nu njuter jag av att vara med Simon. Det händer så mycket och han är en sådan solstråle. Det är fullt upp, helt klart, och jag undrar hur jag ska klara att så småningom börja jobba igen. Jag vill ju bara vara med honom. Men, jag antar att det går det med och att vi hittar ett bra sätt att kombinera familjeliv och jobb. På vårt unika sätt. Vår lilla familj.

Trackback-URL för detta inlägg: